Måndag, 2 mars, ny vecka, ny månad. Jag gillar när något nytt börjar. Att börja på nytt, göra om och göra rätt. Jag köper alltid nya block till nya idéer eller nya kurser. En ny kalender varje år. Jag gillar det nya och oskrivna, att starta upp något nytt, ovisst.

I måndags skulle jag åka några mil, för ett informationsmöte ang sommarjobb. Det var en ny vecka, ny månad, ny start. Jag kände det och njöt. Planerade morgonen med god tidsmarginal. Satte mig på tåget 20 minuter innan det skulle gå, nästan först av alla. Jag var redo, mentalt förberedd på allt det nya som låg framför mig. Fem minuter innan tåget ska gå, kollar jag igenom väskan, för att dubbelkolla så jag har allt med mig. Upptäcker att jag inte har kontokortet i plånboken. (Det ligger kvar på soffbordet från att jag köpt saker via internet kvällen innan). Ops! Kliver av tåget, då jag inte har en möjlighet att köpa en biljett utan kontokortet och går hem igen. Jag vet vart kontokortet är, det är inte borta. Jag hinner ta bilen, istället för tåget, då jag varit ute i så god tid med min planering. Allt är fortfarande lugnt, även om det inte blev som planerat. Kanske är det en del av allt det nya, att jag kör bil istället för åker tåg?

Jag ringer kärleken och berättar att jag behöver ha bilen. Vi bestämmer att jag får ta bussen till hans jobb för att hämta bilen. Allt lugnt, jag har fortfarande chans att komma till mötet och i god tid. Jag äter lite lunch, plockar med mig kontokortet (som så snällt låg på soffbordet) och går mot bussen. Framme vid hållplatsen, 5 minuter innan bussen kommer, tänker jag köpa min bussbiljett. Jag märker då att jag inte har kontokortet med mig. Igen! Letar överallt, i alla fickor på jackan, tröjan, väskan och plånboken. Inget kontokort och jag är säker på att jag plockade det med mig. Ringer kärleken igen och är på väg att bryta ihop. Säger att jag går hem och lägger mig i sängen, vill inte vara med på den här dagen längre. Han lugnar mig och säger att jag ska gå samma väg hem igen och kolla efter kortet på vägen. Så kommer han hem med bilen.

Jag går hem men hittar inget kontokort, varken på vägen hem eller hemma. Börjar få panik och inser att det faktiskt är borta på riktigt. Kärleken kommer hem, letar men hittar inget. Jag ringer banken och spärrar kortet. Beställer ett nytt som kommer om 3-5 dagar. Pustar ut lite grann. För tredje gånger går jag hemifrån den dagen och klockan är inte ens 12 ännu. Ut i bilen och köra kärleken tillbaka till jobbet. Jag tar bilen och åker mot mitt möte. En dryg timme i bilen och jag har god tid att lugna ner mig. Kommer dessutom fram en timme innan mötet börjar. Vandrar omkring i butiker och har aldrig sett så många saker jag vill köpa, bara för att jag inte har ett kontokort. Och kommer inte att ha något de närmsta dagarna. Jag är väldigt svag för omvänd psykologi.

Mötet gick bra. Efter det sätter jag mig i bilen igen, pustar ut och ser en regnbåge över hustaken. Ett tecken på en skatt? Något måste väl denna stressiga, men ändå lugna, händelserika, första måndagsförmiddag i mars, betyda?
Sedan åkte jag ut till huset i skogen, kramade pappa, klappade katterna, lyssnade på skön V8-motor och spenderade någon timme i garaget. Efter det körde jag hela vägen hem till kärleken och somnade gott.